Hansson

Var glad över ett återseende, var längesen vi sågs.
Har alltid gillat att vara hoss dig samtidigt som du gör mig väldigt rädd.

Jag borde vara jävligt rädd för att du helt plötsligt ska skalla mig till döds.
Låsa in mig eller bara plåga mig till en grad som du inte längre kan uppnå.
Jag var rädd också, livrädd men utan att kunna ta mig någonstanns stannade jag kvar.
Det var inte mitt fel, min rygg är fri. Endå borde det skötts bättre av de som varit där.
Det finns ingen gud, ingen rättvisa över huvudtaget. 
Men endå undrar jag, hur fan kan man låta någons liv se ut såhär i levande tillstånd!
Hur fan kan man låta någon leva utan kärlek på detta sätt? HUR FAN!?!



Jag kan inte låta dig gå, jag vet för fan hur du mår, jag vet hur ensam du är och vad du fått leva och lever med, delar av vad du gått egenom.
Dina nya ärr på din handled, jag sa inget men jag såg.  
Vill hjälpa dig trotts att jag inte kan få dig att älska livet, vill bara få dig att le litegrann ibland, men det är svårt.
Hur ska man bete sig och vågar jag stanna kvar?

Jag vet inte om jag är förgiftad, är rädd att det är så.
Det värkte i vänster sida och sögs in i magen.
Tror att du tycker om mig men vågar inte vara säker, är aldrig säker.
Hoppas jag får leva, jag vill leva!
Något hände i alla fall.
Du sa ju att vi ses igen, du la inte något i drickan?
Jag kommer väll överleva?
Är rädd för fan, jag är också rädd att leva! Rädd att dö.